Bygg agilt

Mellan 1960–1995 byggdes i huvudsak monolitiska informationssystem där information främst delades inom organisationen och i vissa fall med underleverantörer. Stationära datorer var det vanligaste sättet att använda digitala tjänster.

Internets utveckling medförde ett nytt decentraliserat sätt att hantera information. I slutet av 1990-talet blev den tjänsteorienterade arkitekturen (Service-Oriented Architecture, SOA) populär. Målet var en effektiv återanvändning av program och information i affärsverksamheten.

Kärnan i den tjänsteorienterade arkitekturen är

• tjänsteorientering
• interoperabilitet
• svaga beroenden.

Tack vare dessa går det enklare och snabbare att ändra informationssystemets delar.

Den tjänsteorienterade arkitekturen grundar sig på att programmen erbjuder olika tjänster med fyra centrala funktioner:

1. tjänsten genomför affärsverksamhet som har ett specificerat syfte
2. tjänsten fungerar självständigt
3. tjänsten döljer den komplexitet som finns inuti den
4. tjänsten kan bestå av andra tjänster.

I den tjänsteorienterade arkitekturen kommunicerar tjänsterna via programmeringsgränssnitt.

Även mikrotjänster som blivit vanligare efter år 2010 fungerar med hjälp av programmeringsgränssnitt, men de är självständigare och lättare än SOA-tjänsterna.

Mikrotjänstarkitekturen och modellen API först möjliggjorde en snabbare och mer flexibel utveckling. Samtidigt blev smarttelefonerna ett nytt användargränssnitt, varvid antalet användare ökade betydligt.

Mikrotjänsterna och API först-modellen gör att systemen är flexiblare och lättare att uppdatera. Med hjälp av dem kan nya egenskaper genomföras snabbare och mer kostnadseffektivt jämfört med stora monolitiska informationssystem.

Serverlös arkitektur (serverless), som blivit allt vanligare sedan år 2014, låter molntjänstleverantören, såsom AWS, hantera serverresurserna automatiskt. Detta påskyndar utvecklingen och minskar kostnaderna, eftersom man endast betalar för resurserna baserat på användningen.

Användningen av serverless-modeller har ökat kraftigt på 2020-talet: i dem körs koden bara när behov uppstår (t.ex. FaaS) och många serverless-lösningar grundar sig på gränssnittsanrop eller fungerar händelsebaserat.

Sammanfattningsvis kan konstateras att programmeringsgränssnittens betydelse har ökat kontinuerligt under de senaste årtiondena.

I API-planeringen är det viktigt att beakta granulariteten, det vill säga detaljnivån vid delning av funktionalitet och information via programmeringsgränssnittet.

• Grovkorniga gränssnitt (coarse-grained) kan hämta för mycket information (over-fetching), vilket saktar ner användningen och gör den ineffektiv.
• På motsvarande sätt kan finkorniga gränssnitt (fine-grained) leda till att kunden måste göra många enskilda anrop för att få den information som behövs (under-fetching), vilket ökar komplexiteten och fördröjningen.

Balansen hittas genom kundorienterad planering, genom att

1. lyssna på användarnas behov
2. samarbeta med samarbetspartner
3. dokumentera tydligt
4. hantera versioner.

Med rätt granularitet är API lätt att använda och effektiv och den kan byggas ut för framtida behov.

Ett välplanerat API förbättrar programvaruutvecklingens effektivitet och hållbarhet på lång sikt. API först-modellen stödjer också testning och kvalitetssäkring av programvaran direkt från början vid en anskaffning.